älskade, hatade minnen

kära vänner!

ikväll har jag ägnat mig åt tevespel och en reflektion över minnen, kanske även varit en smula sentimental, men det hör kanske inte hit, eller jo. minnen är allt som oftast trevliga utfästelser, man har dem väl instoppade i hjärnbalken. man kan lätt tro att man för stunden glömt bort vissa saker, men det finns små incitament som gör att man plockar fram sinnesbilden eller känslan man upplevde då..

idag spelade playlisten kent och då kom jag att tänka på när elsklings-yo och jag var på turné 19 (eller vad den nu hette). vi stod där, i ett gigantiskt tält, och insöp musiken och känslan. jag rös av tanken på den konserten. vi hade det så bra och det var så himla roligt. för- och efterfesten hos greger, när vi stötte på mina gamla högstadie-/gymnasiepolare, vått gräs, havsluft, det var vår i luften och allt var, för stunden, så enkelt.

kent förknippas dock inte bara av ljuva konsertminnen med darling-yo, även om jag så skulle önska ibland. när playlisten fortsatte att spela kent, spelades även "sverige" och då kom jag att tänka på det orättvisa faktum att mange inte längre lever. och hur martin spelade den just nämnda låten på hans begravning. ett minne jag valt att inte tänka på, för det känns så jävla hemskt att mange fick dö på tok för tidigt.

trots tanken på mange valde jag inte att byta, utan fortsatte lyssna och plötsligt kom "utan dina antag". då dök min bästaste och älskade skorpan upp i mitt minne. fina fina tove, som betyder sjukt jävla mycket, hon är den allra bästa, och den enda, systern jag har, skulle inte byta ut henne mot någonting i världen. "för vad vore jag utan dina andetag?"

kombinationen av cigaretter och en viss parfym mötte mig idag på stan, samma kombination av dofter som min faster luktade när hon levde. nu bor jag i hennes stad, hennes älskade lund, och det är också sjukt orättvist är att hon inte är här, så vi åtminstone kunnat dricka te och flamsa och tramsa lite om livet.

ett annat minne som slog mig när jag reflekterade över livet, lite på tu man hand var att morfar alltid sa "det enda vi vet är att vi någon gång ska dö", måhända att det låter en smula pessimistiskt, men han har ju så jävla rätt. så allt jag egentligen vill säga med denna lilla ventilation av minnen till musiken av kent och dofter på stan är: mina vänner, ta väl hand om livet och spara så många minnen ni bara kan!

peace out, darlings